När Elisabeth ringde om sa vad som hänt förstod jag ingenting, det enda jag kunde tänka på var att vi skulle komma dit och vara med honom. Elisabeth var förbi och hämtade mig och Olivia redan 15 min efter samtalet.

Idag känner jag hur glad jag är över att jag och Olivia fick säga till honom hur mycket vi älskade honom. Det gjorde så ont att säga orden till Olivia.

Säg hejdå till pappa, pappa ska åka till himlen. Han har det bättre där. Det var inte vad som hördes i mitt huvud. Jag skrev av ilska, sorg och ville bara att han skulle klara sig.

Olivia tog allt så himla bra. Hon sa hejdå pappa. Men hon förstod inte. Hon frågar mycket var pappa är, och varför han inte är hemma. Jag pekar upp på himlen och säger att han sitter där och tittar på dig. Jag vet inget annat sätt att hantera det på. Men det är mitt sätt, och en dag kommer jag att berätta allt för min lilla tjej. Den dagen hon förstår det.

Vi saknar dig Pappa Pontus. Du finns i våra hjärtan.

Föralltid. Inget kan ändra på det.
Jag och Olivia ska leva vårat liv med dig i våra hjärtan.
Jag älskar dig, Pontan. Din Julia.

Hej, och välkommen till min blogg!

Även JAG tänkte ge mig in i bloggvärlden och få skrivet ett par rader då och då. Dock kanske inte så ofta, då jag har en sprallig liten dotter på 2 år. Hon fyllde två den 1:a Maj.

Jag har tänkt mig att jag skall använda min blogg som ett redskap. För att bygga upp mig själv igen. Jag ska alltså kunna titta tillbaka och se hur mycket jag har växt som person. Det här är min dagbok, mina tankar, och mina funderingar. Det kommer att handla om min dotter som är det bästa om finns.

25 Januari i år fick jag ett samtal av min pojkväns mamma Elisabeth. Pontus har blivit påkörd. Känslorna jag kände just i det ögonblicket går inte att förklara. Pontus dog 6-7 timmar efter det samtalet. Nu har jag valt att berätta hur jag känner i den här bloggen. Hur mycket jag saknar min Pontus.